Jag hade inte ens den minsta aning om att MOR...
... kunde bli så hiskeligt arg som hon blev på mig imorse.
Jag förstod att något kul var på "G", ryggsäcken packades & vattenflaskan fylldes på. Ut genom dörren och hissen ner i botten = garaget. In genom båda garagedörrarna och sedan stod jag där framför buren, MOR tog av mig kopplet och bad mig hoppa in. Efter en stunds noga övervägande så började jag backa, MOR kom efter och jag backade lite till, så där höll vi på tills jag var tillbaka vid "vår" garagedörr. Då började MOR ilskna till lite, jag fick snällt utan koppel följa med tillbaka till bilen. Så var vi där igen, varsågod och hoppa in sa MOR, jag tvekade inte en sekund, jag drog direkt igen, men denna gång på andra hållet i garaget, där fanns mera plats... MOR hördes nu ännu argare och när hon kom emot mig och jag backade, ja då vände hon på klacken och gick tillbaks till bilen, hoppade in och startade motorn. Ha, trodde hon verkligen att jag skulle vara så lättlurad? Jag stod kvar på precis samma fläck när MOR kom ut ur bilen igen efter 5 minuter. Jag tyckte då att MOR fått en liten annorlunda färg i ansiktet. Hon kom emot mig igen och sa: "Unge Herr Wallander Lindeblad nu är du så snäll och kommer hit". Nä tänkte jag, lite roligt till får "VI" ha, jag skall se hur länge till jag kan reta gallfeber på MOR. Jag satte fart och MOR efter och i detta läge lovar jag att det inte var så himlans kuligt längre, det började kännas väldigt hotfullt. Tillslut var jag inträngd i ett hörn och kom ingenstans. Vad som händer då är att MOR tar ett rejält grepp och lyfter upp mig en halvmeter över cementgolvet och frågar vad jag håller på med. Sedan sätter hon ner mig lugnt och försiktigt, kopplet åker på och jag har inte chans att avvika från hennes vänstra sida. När vi kom fram till bilen igen så behövdes inget Varsågod, jag hoppade in direkt (tänkte inte ens någon annan tanken denna gång)
Var det rätt av MOR att reagera/agera som hon gjorde? Ja, kanske t o m jag kan tycka det så här lite i efterhand, med facit i hand.
Jag har ju varnat dig! Men du ska ju inte lyssna utan tvunget testa själv hur långt man kan gå med sin matte. Du trodde inte att MOR skulle kunna bli så arg men där ser du. Kan du lyssna i fortsättningen nu? Fast jag får erkänna att jag glömde lite igår hur det är när matte blir arg så jag smet iväg när jag fick syn på Kavu. Det var inte kul... Men jag tror att våra mattar tycker så mycket om oss att de aldrig gjort som de gör om det inte varit för att vi kanske gått lite för långt med vår olydnad. Nu säger matte något om tonårsslynglar igen. Vad hon tjatar om det nuförtiden!
Hoppsan...det där var ju inte så lyckat. Hmmm...jag tror nog att du har underskattat din MOR. Jag vet att min matte kan bli rysligt arg, så arg att jag tidigare ibland inte vågade komma tillbaka till henne. Trots det tar jag lite chanser ibland men kanske inte riktigt så vanskliga som du gjorde imorse.
Hu spooky!Tror nog att alla våra mattar kan bli himlens ilskna =(......inget kul.
Tur att dom e så jättesnälla o gulliga med oss där emellan,eller hur? De e ju inte så enkelt för oss heller...vi talar ju inte ens samma språk som våra människor
Enzo, jag vet att du varnat mig, men... är man en lite korkad brorsa så är man. Men MOR & jag har varit riktigt bundis under eftermiddagen, så hon är inte så hemskt arg längre. Tänk om du & jag skulle överraska omgivningen lite, vad säger du om det, dvs chocka dom lite och visa att vi faktiskt kan vara duktiga/lydiga killar?
Lakrits/Elliot/Enzo, det är kanske tur att vi fått dom mattar vi fått, hur hade vi annars varit? Vi är ju innerst inne världens goaste grabbar & goaste tös.
Ska fundera på det där med att vara duktig/lydig...
Ja gör det Enzo, men kanske inte förlänge!