5:e till 8:e levnadsveckan

När vi var ca 5 veckor, ja då började det allt bli lite mycket ringande & springande i dörrarna hemma i Åkarp.

Efter att det ringt på dörren så dröjde det inte länge förrän Margareta kom och lyfte bort gallret så att vi kunde sätta full fart ut i köket. Ibland var jag bara tvungen att först lätta lite på både det ena & andra trycket innan jag kunde njuta av att få fullständig uppmärksamhet. Efter ett tag förstod jag att man var tvungen att hålla sig framme, ingen av oss var särskilt blyga. Vem man än sprang till så var det OK att nafsa både här och där, t o m pussas var tillåtet.

Jag kommer speciellt ihåg den 2 Maj, då kom det 3 st människor. Jag hörde att Margaretha presenterade sig för dom och de för henne. Helene, Anders & Frida hette dom, dom verkade reko. När Margareta släppte ut oss så såg jag till att hålla mig väl framme, de verkade att gilla mig, men också mina syskon, hm. När de gick tänkte jag, kommer de tillbaka så får jag nog göra mig till lite extra.

Dagarna gick, det kom fler människor som hälsade på oss, men var blev dom där som jag tyckte så mycket om av? Jo, äntligen den 16 Maj, kände jag igen några röster, men två kände jag inte igen, vem var det? Sara & Christoffer hette dom och dom var också helt OK. Dock lade jag in stöten på Frida, jag lämnade inte henne för en sekund. Gång på gång visade jag var Margaretha hade målat på mig, så att de inte skulle missa vem jag var. Jag gjorde mitt bästa för att följa med när dom skulle gå, men tyvärr var det inte riktigt läge för det. När jag kom tillbaka till korgen så fanns det en ny filt, den luktade "dom" och det gillade jag.

Plötsligt en dag, så kom Margaretha bara in och hämtade ett av mina syskon, vi andra fick inte komma med ut och inte kom syskonet tillbaka heller. Konstigt, vart tog han/hon vägen? Detta hände även nästa dag och då dessutom flera gånger. Men jag då? Jo, 3:e gången gillt blev det den 24 Maj. Jag fick äntligen vara ensam med "dom". Det tog lite tid, det verkade som om det var mycket som skulle ordnas och så. Papper prasslade, pennor rasslade. Till slut såg jag att Helene lämnade över något till Margaretha. Tack så mycket sa Margaretha, lyfte upp mig och vi pussades lite, men sedan ville jag ner igen. Denna gång fick jag följa med.....

Lite rädd blev jag allt när jag skulle in i deras bil, men var ganska nyfiken på vart vi skulle, tyckte dock att det tog lite väl lång tid. Lite saglig blev jag, men det har jag hört att man kan bli.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback