Wallander -

Varför?

GUINNESS BUS MUS MIN BÄSTE VÄN får jag inte heller leka med fler gånger. Häromdagen fick han stilla somna in för att äntligen få ro i sin själ.

På några veckor har jag förlorat två av mina allra bästa vänner… det känns så overkligt och jag ställer mig frågan VARFÖR är livet så orättvist?

Även Guinness har kämpat hårt mot en jädrans massa sjukdomar under hela sitt liv. Allergi, infektioner & skit om vartannat och till följd av det medicinering & behandlingar av olika slag. Tratt och skor på & av. Extra tufft har det varit de senaste månaderna då han också upplevt omvärlden som hotfull, inte minst på grund av sviktande hörsel efter all antibiotika som han fått nerdroppat i öronen gång på gång.

Så här skrev Guinness matte Lena:
”Guinness fick spendera sin sista dag i Pärup, där han fick apportera, leka och busa så mycket han bara orkade. Det var den finaste gåva jag kunde ge honom. Han kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan och vi kommer att minnas alla underbara stunder vi har upplevt tillsammans med honom.”

Jag kan se honom framför mig... så lycklig & glad och det är den bilden jag skall behålla på min näthinna hela mitt liv.

Men nu skall ni få ta del av allt det roliga som jag fått uppleva tillsammans med GBM under 3 ½ år:
Guinness var den förste hundkompis som jag fick hälsa på redan innan jag var 12 veckor och färdigvaccinerad. Flocken min hade redan stiftat bekantskap med honom och hans flock eftersom han föddes 3 månader före mig.

Vi träffades och lekte i stort sett varje dag fram till att Guinness flock valde att lämna Malmö för Lund i december 2007, men vi fortsatte att träffas med jämna mellanrum i alla fall.

När jag var drygt 7 månader & Guinness 10 så fick vi börja på viltspårskurs, det var brorsan Elliots matte som "lurade" med oss. Att spåra gillade vi skarpt. Guinness var lite mer framåt av sig än vad jag var (i alla fall från början)... men helt klart var vi båda bättre än våra mattar, för de hade litet svårt att fatta vad rakt in i skogen var och inte heller helt lätt för att hålla koll på alla sträckor, vinklar, återgångar, bloduppehåll m.m. Men dom lärde sig och vi med... men så klart krävdes det träning. Här var vi 3 som delade bur till en träning, GBM i bakgrunden och Bigge på väg ut (jag trot det var Bigge som Guinness med flock passade just denna dag):

Vi var oxå iväg och gick spårprov tillsammans, här var vi i Tyringe en fin vinterdag:

SVCH-titeln rodde han ju lätt som en plätt oxå hem ett par månader innan mig.

Apportera i vatten fick han oxå göra en fin sommardag i juni 2007 då Margareta (min kennelmamma) höll kurs för lite Spader Damare. MOR fick följa med men inte jag:

Han var oxå den som besöke Walles B&B mest och längst tid (var här flera gånger när hans flock åkte på semester) och det var alltid så roligt att ha sin bästis omkring sig dygnet om och vi dela allt som vänner.
Vi åt & drack tillsammans:

Delade sängar tillsammans:

Stackarn fick oxå stå ut med tassbad... när tassarna inte såg ut som dom borde. I badkaret satt han snällt, värre var det när det skulle droppas i öronen, då blev det vild jakt i lägenheten... GBM först och MOR efter, men MOR vann så klart till slut:

Lära oss veta hut fick vi oxå göra när vi kursade ihop på Hundplugget i Pärup (kanske skulle en del mattar oxå lära sig ett och annat?):

I höstas fick jag börja att följa med Guinness till Lisas Hundskola och ta privatlektioner i lydnad. Så, så klart följde jag med honom då han skulle göra sin lydnadsdebut i Veberöd:
I våras gav vi oss ut ännu en gång i tävlingssvängen efter att oxå gått en kurs hos Lisa.
Höör 1 maj 2009:

Sedan finns det ett par roliga episoder som jag bara måste berätta om för er:
* Varje gång Guinness kom hem till oss under sitt första levnadsår så började han med att skälla ut sig själv när han såg sin spegelbild i trappuppgången.
* Guinness förhållande till mina gosedjur var lite väl i det hårdhäntades laget så en del fick plockas undan innan han dök upp... men "den som sökte han fann" och överycklig kom han utspringanden från sovrummet med denna kyckling i munnen, som han varit uppe i sängen och hämtat. Detta gjorde han oxå varje gång, snacka om bra minne:

* En gång när vi var på promenad i Kungsparken fick Guinness syn på en kanotist och blev jättearg och for fram mot kanalen. Kanotisten blev vettskrämd och tappade kontrollen över kanoten och slog runt. och hamnade i vattnet. Kanske inte så kul för kanotisten... men bara försök att se det framför er :-)

* En gång så bredde FAR 2 macktor i köket och gick iväg av någon anledning. När han kom tillbaka så möttes han av Guinness som slickade sig rejält om munnen, han gillade tydligen oxå leverpastej med rödbetssallad!

Jag & hela min flock saknar Guinness jättemycket och våra tankar går nu även till hans flock som nu måste jobba sig igenom vardagarna med en flockmedlem mindre.

Men jag är helt övertygad om att Guinness & Sigge nu tillsammans kommer att regera i hundhimlen och alltid hålla ett vakande öga över oss alla här nere för att se så att vi sköter oss på alla plan.

Det tog lite tid att knåpa ihop detta inlägg... det har blivit en hel del sorgetårar men jag har även fällt glädjetårar när jag tänkt tillbaka på det roliga som vi fått upplevt tillsammans.

Jag måste erkänna att jag redan saknar bloggandet och är så glad för all respons jag fått från er alla på att ni gillar det jag skriver. Det känns som att det nog kommer att bli lite inlägg framöver i alla fall.

Tass & nospussar från Wallekalle