.... igång med spårträningen igen.

Trots 1 timmes mindre sömn i natt så kände jag mig riktigt pigg & utvilad när MORs klocka ringde. Ännu bättre kändes det när MOR tog ut klöven ur frysen innan vi gick ut på vår morgonpromenad.

Vi var inte först i parken, Guinness & Lena var redan där och det är inte ofta det förekommer. Dom var på väg hem när vi kom ut, så vi bara pussades lite och sa att vi ses om en stund. Stunden blev inte så lång, jag hann bara upp om och äta och sedan vila mig lite. MOR hade lite mer att stå i, hon sprang ner och köpte nybakade frallor, bredde dom och lagade kaffe åt Lena. Sedan packades "spårryggan" och så gick vi ner och väntade på Guinness. 

Guinness blev lite förbryllad när han märkte att vi inte körde den gamla vägen som vi brukar, men jag lugnade honom och sa att vi skulle spåra på annan plats nu denna omgång. Fulltofta strövområde, tror jag visst det heter. 

Förutom oss som varit med på kursen förut så var det några "nybörjare", Henke (Larsson), Singo, Lakrits & Tessie. Det var bara Henke Larsson som jag inte träffat tidigare, en hyvens lite äldre grabb (3 år), lydig och väldigt snäll och framför allt en stor kille.

Helt underbart var det att komma ut i skogen denna vårdag. Lite tufft att behöva sitta kvar i bilen när alla tvåbenta försvann in i skogen för att lägga våra spår, men det är ju en nödvändigt för att vi skall kunna spåra, inget spår ingen spårning, så enkelt är det.

När alla kommit tillbaka så fick vi komma ut, det är snällt att vi får vara med under fikan tycker jag. Innan vi skulle börja spåra så stod vi alla och pratade lite med varann vid bilarna, jag fick plötsligt någon doft i näsan och drog så att MOR tappade kopplet. Jag blev allt lite skrajsen och vågade inte komma tillbaka. Ann börjar då att studsa och ha sig, men se så lättlurad är jag inte. Men när hon sedan kastar sig på marken kunde jag inte låta bli att springa dit.

Visst ser det härligt ut där vi ligger tillsammans, jag och "knäppisen":



Själva spårningen gick ganska bra, det var ett långt spår MOR lagt och denna skog bestod inte av så mycket "sticke-snår" men hur mycket buskar som helst och grenarna fanns både i min höjd och hos de tvåbenta. Det var rätt tufft för oss alla att ta oss igenom dessa, men det gick. Ann hade dock lite blodvite i pannan, men så kan det gå när man bara har ögon för mig! 

Lite tufft var det när vi var klara och skulle sammanfatta dagen, då satt Lakrits där och spridde sina dofter. Jag satt och gnällde och skakade i hela kroppen, ville inget hellre än att få komma i närheten av henne. Men vad händer då? Jo, jag och Guinness åker in i bilen, HYGGLIGT!