Ibland förvånar...
... jag till och med mig själv.
Redan klockan 9 begav vi oss iväg jag & MOR till Lomma för att träna apportering med Margareta. Det fanns en massa massa tollare som hade "invaderat" furet för att mentaltestas. Vi fick promenera bort till scoutskogen istället.
Det var lite annorlunda apportering idag mot tidigare, ja egentligen inte själva apporteringsmomenten men dummiesarna var annorlunda, de var kaninpälsklädda. Dessa var lite mer spännande och betydligt behagligare att hålla i munnen.
Elliot är en riktig hejare på det här med apportering, han letar bra, avlämnar fantastiskt (han t om hittade den 13:e dummien efter att Jizza & Bell eller Spot gett upp efter långt ganska långt sökande). Att han ligger lite, ja egentligen rätt mycket före måste helt enkelt bero på att han "tjuvtränat".
Jag letar väl ganska bra, men har lite svårt att fatta att jag skall hålla fast ända tills jag är tillbaka vid MORS vänstra sida. När jag studerar de andra så står deras mattar framåtvända när de kommer in med dummyn, men min MOR sitter nästan alltid ner med ryggen mot mig, hur kul är det då att komma till henne, jag har ju inte en möjlighet att se om hon är nöjd/missnöjd med apportsök. Men sista avlämningen är jag trots allt ganska nöjd med jag sprang ända fram till MOR och "körde upp" dummyn i örat på henne.
Lakrits & jag är nog lite mer på samma nivå, hon vill inte heller så gärna hålla fast dummyn ända tills Marie ber henne släppa den. Hur som helst Margareta lovade att vi skall få fler träningsförsök, jag har ju kunnat lära mig en del annat, så då skall väl detta oxå gå att lära sig.
Att åka hem utan lite lydnadsträning, nej se det gick inte för sig. Vi traskade in på apellplan. Vi fick ställa upp oss på rad och blev dirigerade av Margareta. Vi fick först gå i koppel, fram och tillbaka, samma sak sedan fast utan koppel, lite platsliggning. En inkallning måste givetvis tränas oxå. Jag satt till höger sett från våra mattars håll, Elliot i centrum och Lakrits till vänster. När Ann kallar in Elliot så hänger Lakrits på och dom två ger sig ut på en liten extra runda. Det är nu det förvånandsvärda sker, JAG SITTER KVAR! MOR blev chockad tror jag för det tog himla lång tid innan hon kom fram till mig och överöste mig med beröm för att jag varit jätte jätte jätte duktig.
Ja som sagt, jag förvånade även mig själv!
Japp...vi är väl ungefär på samma nivå. Men jag vägrar känna mig kass på apporterandet, det måste vara matte som inte har lärt mig tillräckligt. Jag tycker i alla fall det är lajbans och det är väl huvudsaken.
Ja, himmel vad duktig du var som satt kvar. Trodde jag såg i syne...
Det fina i kråksången är att ingen behöver känna sig kass =D Vi har ju alla våra egenheter,min t.ex.är att jag "gnisslar" å de tycker inte min matte är så himla fräckt.
Jag måste oxå instämma i att du var HIMLA JÄTTEDUKTIG Walle när du avstod från att dra iväg =)
Elliot, jag såg & tyckte faktiskt att 2-beningarna var lite väl hårda mot dig igår när dom tryckte ner dig så där i gräset och sa att du skulle vara tyst. Men tydligen så var det rätt "taktik", det hjälpte ju!
ja du vet det gäller att hitta på något drastiskt för ja e en liten envis rackare....men gullig ....säjer matte;)
Elliot, kan inget annnat än att bara hålla med vad din matte tycker i din kommentar ovan.
Jag är imonerad av dig Walle. Hade själv lite problem i början så jag vet precis hur det känns. Det är löst nu så nu får jag göra mycket roliga övningar. Hoppas se dig med oss snart igen.
Spot, vad roligt att du är lite impad av mig... det är det minsann inte många som är. Roligare övningar, ja jag hoppas det kommer att kännas så snart. Men jag är inte killen som ger upp i första taget, så ni får absolut snart se mig igen.