... Efter dagens träning på Järavallen så måste jag & MOR nog ta oss en funderare på om vi skall backa bandet och gå tillbaka till "basic-träning" för att "bygga upp" ett fungerande samarbete med mera arbetsglädje i. Fick idag frågan om jag verkligen tycker att det här med apportering är kul. Visst gör jag väl det, ja hitintills har jag trott det i alla fall, men idag visade jag inte det. Känns förstås lite trist att behöva backa, men kanske är det nödvändigt om jag skall komma vidare och tycka det här är det roligaste i livet. MOR, vi ger väl inte upp, visst ger vi det ett försök till? 

Vi var idag 8 ekipage som skulle träna så vi delades upp i 2 grupper, vi hamnade i gruppen med Curry, Mina och två av Karin Rankloos duktiga hundar. Karin hade inte mycket att hämta genom att träna tillsammans med oss gröngölingar så hon fick hjälp med att lägga ut lite dolda dummiesar som hennes hundar dirigerades att hämta när vi andra lagt ner träningen för dagen.

Tanken var att vi skulle träna på dirigeringar, så vi gick iväg en bit ifrån den andra gruppen. Vi fick först lite vägledning av Karin och sedan gick vi tillsammans ut och placerade 2 dummiesar var på 3 "öar". Första raka dirigeringen gick åt pipan, alla utom MOR såg att jag inte tittade rakt fram då jag fick kommandot och då sprang jag så klart på annat håll först innan jag fick syn på dummiesarna och det blev ju inte bra när jag sedan bytade dummie innan jag kom tillbaka. MOR borde ha ingripit direkt när jag inte sprang dit jag skulle men hon bara stod där helt handfallen. Andra raka dirigeringen mot nytt mål gick bättre men inte helt bra, även här blev jag lite paff att det låg så många dummiesar på ett litet område så jag kunde inte bestämma mig riktigt från början vilken jag skulle välja, dåligt ingripande från MOR även här. På den 3:e raka dirgigeringen gick jag rakt mot målet , tvekade igen men när jag skulle byta dummie så kändes det jätte obehagligt under min ena baktass, jag tog mig genast hoppande ifrån det obehagliga området. I nästa omgång skulle vi dirigeras till höger & vänster. Här började det inte heller bra, MOR ger mig fel kommando när hon visar högertecknet, att hon inte kan fatta att hon inte kan säga UT, det kommandot använder hon ju när hon vill att jag skall springa utåt. Vi gjorde om det hela och då blev det något bättre, men jag fjantade lite igen med dummieupptaget och då kom MOR sättande efter mig och plötsligt hade jag den 1:a dummien som jag hade haft tag i från början i munnen och det var banne mig bäst att hålla kvar den tills vi var tillbaka vid utgångspositionen. Vänsterdirigeringen gick lite åt pipan för att MOR väntar för länge innan hon ger mig kommandot och då hittar jag annat att fokusera på. Men jag satte fart, fick återigen beslutsångest framme vid dummiesarna, men denna gång hann jag inte fundera så länge, MOR kom som en raket och hjälpte mig att välja och sedan gick vi fot tillsammans tillbaka. Sista dirigeringen skulle återigen ske mot obehaglighetsträdet och jag vägrade faktiskt, det spelade ingen roll hur nära målet vi gick eller om Karin lattjade med dummiesen, jag satt som fastklistrad intill MOR. Tillslut så går vi tillsammans framåt, jag tar en omväg, får en dummie levererad i munnen och sedan drar vi båda därifrån i ett rungande tempo.

Det enda som fungerade i alla dirigeringsövningarna var avlämningarna och det var MOR väldigt tacksam över. 

Det blev en stunds gemensam fika innan vi bröt upp. Jag var 100% säker på att vi skulle åka hemåt, men efter bara en liten stunds körande så blev det ett nytt stopp, vi hade bara kört över motorvägen och så var vi vid sjöarna. Lakrits & Marie hade oxå hängt på för att vi skulle få avsluta med lite vattenträning. Jag fick börja, när Marie kastat tog jag mig snabbt ut i vattnet och simmade sedan jätte fint ut efter dummien. Avlämningen blev kass, jag släppte, skakade mig, tog upp igen, släppte och skakade mig ännu en gång trots att jag har förstått att det inte är OK men det är inte så lätt skall jag be att få tala om. Apportering 2 & 3 gick mycket bättre och nr 4 gick jättebra. Men varför skall det ta slut när det är som bäst/roligast? Någon annan som har förstått det?

Jag tror banne mig att jag först skall satsa på att ta hem SACH-titeln, där är nog möjligheterna betydligt större för mig att lyckas och då kan inte MOR sabba så mycket för mig. Någon som vill vara med i jakten på denna titel?

MOR är allt en bättre fotograf än en hundtränare, så här kommer lite bilder från fikastunden och vattenapporteringen:
Här har Lotta precis fått en kopp hett kaffe uthällt över sin fot (tur att hon hade strumpor på sig).




Åsså lite bildbevis på dagens mest lyckade insats.
På väg ut:        
 
På väg in:  

På väg upp (kolla pälsen, jag har inte skakat mig trots mark under tassarna):

Det blir nog tidigt sänggående ikväll och imorgon startar sista arbetsveckan för MOR innan hon går på en 4-veckors välbehövlig semester. Det skall bli härligt att MOR skall tillbringa så mycket tid tillsammans med mig, jag hoppas förstås att vi skall hitta på mycket kuligheter samtidigt som vi skall hitta arbetsglädjen.