... MOR hade börjat lita på mig lite tidigare i min uppväxt, då hade vi kanske undvikit många av våra tidigare konflikter. Men bättre sent än aldrig är väl det man säger, eller?

Igår kväll åkte jag & MOR ner till Lomma. Jag trodde bara det skulle bli lydnadsträning, men så överraskad jag blev, det blev lite apporteringsträning oxå och en jätterolig sådan tillsammans med Margareta och Bell & Spot, Ulrika & Isa, Marie & Lakrits samt Lotta & lille Jazzgossen.

MOR & jag startade med en liten runda i skogen, jag fick vara lös och ledig, har märkt att det lönar sig att vara lydig. Sedan tränade vi alla lydnad på sitt sätt, planen var full av flattar för undantag av en jaktgolden och Lottas nya lurviga godbit. Jag skötte mig alldeles utmärkt, tänk att MOR nu oxå kan belöna mig med att drag iväg repbollen, jag kommer snabbt tillbaka med den direkt. MOR fick lite tips på några nya saker som jag skall få börja träna på för att få lite variation på det hela. Idag prövade jag att plocka upp en metallapport, det var lite läskigt men jag tog upp den, 2 ggr t o m.

När vi alla ansåg oss vara klara på apellplan så gick vi för att hämta lite dummiesar i bilarna. Sedan hände något som inte hänt tidigare MOR tog kopplet av mig och bad mig att gå fot, vilket jag gjorde hela vägen till utgångsplatsen. Förvisso fick jag en hel del "supportstöd" från MOR som hejade på mig & sa att jag var en jätteduktig kille.

Jag blev ordentligt stadgetränad, fick inte bara gå fot jag fick oxå vid ett flertal tillfälle ligga kvar när MOR gick ut och gjorde lite annat. Jag låg snällt kvar och blev belönad när hon kom tillbaka.

Hur gick så då själva aapporteringsträningen? Jo...
Vi började med en dirigering med en störning. Dragningen till den kastade störningen var ganska så stor, men jag startade med att springa rakt ut, men nästan ända framme så vek jag av för att ta störningen istället, det var ju den som jag sett dimpa i backen. Men när jag kom fram fanns den inte där, den var redan borta, undrar vart den tog vägen? Så när MOR kallade in mig var det lika bra att komma tillbaka för att bli dirigerad igen, denna gång gick det betydligt bättre.

Sedan fick vi alla gå fot på ett led och så kastades det en massa dummiesar runt omkring oss som vi så klart inte fick ta. När vi gått tillräckligt långt så placerades vi sittande och våra mattar lämnade oss för att sedan göra en inkallning över alla utspridda dummiesar. Detta gick oxå bra.

Slutligen blev det en stoppsignalsövning. Jag skickades iväg, stoppades och då lade jag mig ganska snabbt ner, tittade på MOR och skickades ut, men när jag kom fram mot dummieområdet så vimsade jag lite, men då sa Margareta till mig att skärpa mig lite och då vågade jag inget annat än ta dummien och sätta fart tillbaka till MOR.

Sedan var det slut på det roliga och jag fick gå fot tillbaka till bilen oxå. Trött i knoppen, trött i kroppen men väldans nöjd hoppade jag utan problem in i bilen.

Därifrån hörde jag något som gjorde mig glad: Ulrika gav MOR lite kredit och sa följande till henne: Se vad som händer när du litar på Wallander! Detta var inte en dag för tidigt, dvs att MOR fick höra detta så att hon kan börja fatta vad samspelet har för betydelse till framgång.